Total kroppskollaps

Jag överdriver lite, det finns delar av mig som inte kollapsat ännu. Hjärtat till exempel...även om det igår kändes som om hjärtat brast lite grann. Jag viste att det skulle bli svårt att lämna Fabian efter dessa tre fantastiskt roliga år tillsammans, det är faktiskt svårt att själv förstå hur mycket man fäster sig och faktiskt älskar ett djur. Det är bara i hästvärlden man lämnar i från sig sin vän. Tänk om man gjorde samma sak med en hund eller katt? Det skulle inte hända, men en ponny eller häst byter man när man vuxit ut den antingen kroppsligt eller kunskapsmässigt. I vårt fall var det väl så att vi insåg att ingen av oss skulle utvecklas mer med Fabian, inte han heller liksom. Det är väldigt skönt att vi hittat en sån fin ersättare som vi faktiskt känner oss helt nöjda med även om det säkert dröjer ett tag till innan vi känner lika starkt för honom.

Utöver att vi lämnade Fabian igår var veckan tuff på många andra sätt. Vi hade avslutningsfest på jobbet för barnen och det blir då så uppenbart att jag ska sluta. Blir inte bättre av att vissa kollegor fick presenter men jag snopet stod bredvid och inte fick nån...ja ett missförstånd på nåt sätt förstås men vad osynlig och obetydelsefull det fick mig att känna mig. Och tack för det här året då liksom...nu fick jag ju visseligen fin present som alla andra också och många goa lycka till kramar men det kompenserade inte riktigt för den där känslan av att inte riktigt ens finnas till. 

Insåg också vid ett annat tillfälle att någon jag känner är riktigt sur på mig, vilket spädde på känslan av totalt misslyckande igår. 

Vi orkade bara tömma halva boxen igår så i morse fick jag åka upp tidigt till stallet och tömma resten. Det är många kilo packad torv som ska köras ut och sen sopas riktigt rent och fint. Idag kände jag mig starkare i kroppen så jag körde på rätt bra. På tre timmar hade jag tömt stallet och packat de sista sakerna. Lyckades på nåt vis baxa ner två hinderstöd och sockerbitar till stallet innan ryggen helt bröt ihop. Kvar ligger sex stycken bommar som jag lyckades övertala Mats om att bära för mig i morgon i utbyte mot några smarriga romdrinkar...

Så väl och lagom stressad slängde jag mig in i bilen för att åka och hjälpa min kära mamma med lite trädgårdspyssel och annat. Det visade sig att hon istället hjälpte mig komma i lite balans igen. Först bjöd hon på god lax till lunch innan vi åkte och stannade och köpte lite kläder och hon bara så där köpte en fin sommar kläning till mig för att muntra upp. Sen följde hon med som sällskap till Hööks där jag fick bytt min sadelvagn och köpt lite saker jag behövde, flughuva och svanskappa blev det. Lämnade tillbaka ett par skydd jag inte behövde och hade innestående rabatt så jag gick nästan lite plus på den affären. Jag hämtade upp Nattis på vägen och så bestämdes att vi skulle komma och äta middag efter att hon ridit så jag slapp stressa och köpa nån skräpmat vid åttasnåret. Vilken underbar dag det blev... Mest för att mamma verkligen kan få en att känna sig betydelsefull och viktig och älskad bara genom att hjälpa till med lite mat. 

Manolito gick riktigt bra för Nattis idag också så hon var nöjd med ridningen och han var så himla söt att vi nog faktiskt trots allt känner att vi gjort rätt val.

Jag har hunnit städa ut stallskåpet här hemma, sortera hästsakerna och lagt på olika ställen i ordning! Kroppen känns mörbultad och jag kommer ha sån träningsvärk i morgon. Men pepepr peppar, jag slutade bära just i rätt tid för nacken verkar ha hållit den här gången för första gången faktiskt. Tror jag är riktigt stark i kroppen just nu. Jag som bara vill vara lite ämlig och liten och slippa...men vafan...man får bita ihop och köra upp axlarna och tugga på...snart kanske livet vänder? Dessutom unnar jag mig en redig  Bowmore och kurar skymning med knotten i köksträdgården...

Orkar faktiskt inte ens....

Prata om det. Idag känns allt bara tungt och ledsamt och tråkigt och jag känner mig mest som en misslyckad typ som inte lyckas särskilt vidare med något. Har mest jobbat på att hålla uppe ställningarna men nu börjar man montera ner... Behöver nog någon som bara håller om mig lite och inte ställer några krav. Bara få känna sig lite omtyckt, lite.

Och dessutom lämnade vi tillbaka Fabian efter tre fantastiska år tillsammans, bästa kompisen lekkamraten familjemedlemmen. Hur kan det vara meningen att man ska byta upp sig? Känns inte som ett uppbyte just nu. Inte nåt känns som ett uppbyte faktiskt. Nej idag orkar jag inte prata om det bara gråta en skvätt till och känna mig misslyckad...

Måndag, igen?

Jo helt sant och visst det är det, och snart är den över den med. Man skulle tro att helgen skulle kännas längre när man får en extra ledig dag. Det gör den inte, snarare känner man sig lite snuvad då det nästan var semester och så är det inte det. Vet ni vad jag menar? Det är tre veckor kvar att jobba för mig. Det känns skönt att gå på semester, lite bittert att det är sista veckorna på det här jobbet och samtidigt väldigt roligt att komma tillbaka till mitt gamla jobb igen. Det är mycket känslor helt klart för tillfället. Kommer sakna mina nya kollegor och barnen jag lärt känna här. Samtidigt så känns det som om jag saknat dem jag lämnade och det blir ett kärt återseende. Kluvet värre...

Kluvet är också att det är sista veckan med Fabian. Kanske var det sista gången jag red honom idag? Jag vet inte men Nattis vill rida  Fabbe på onsdag och torsdag har vi stallet så då kanske vi bara myser. Klart jag ska sitta på honom men nåt mer ridpass blir det nog inte. Idag red vi ut i skogen. Ida skulle rida Merlinda och jag frågade om hon ville vänta. Det ville hon och sen kom Thea också så vi blev tre. Tog en sväng genom området och hälsade på barnen på förskolan som ÄLSKAR Fabian. Vädret var fantastiskt och vi satt mest och småpratade om allt möjligt och njöt. Lite skillnad från gårdagens hoppas och skuttis tur.

Direkt efter Fabbeturen åkte jag till Lerum för att kolla till Manolito. Han kom småtravande i hagen och tiggde lite godis, det verkade som om han gärna hade följt med på en tur men det han jag inte med idag. En till två gånger i veckan ska han ju få lite vila också är det tänkt. Kollade alltså bara över så det inte fanns några sår och att skorna sitter där de ska. Det gjorde de. Merlinda släpptes sedan in till stona i Lerum och det hade gått jätte bra. Inget bråk alls bara springa lite, äta lite och hälsa lite. Kul att det blev fler man känner i stallet.

Hemma var maten inte färdig, en sån make man har som inte har maten klar! Typ varje dag, som han får sliter hemma just nu. Där av de kluvna känslorna för återlämnandet av Fabian. Om jag var ensamstående och så rik att jag inte viste vad jag skulle göra av mina pengar hade jag gärna haft två hästar, det är väldigt mysigt att vara tillsammans i stallet men Gud vad tid det tar!  Jag har inte en sekund över till något annat just nu. Fast i och med att maten inte var klar han jag ut och fixa klart i växthuset så nu kan bönorna klättra. Planterade även lite rosenbönor i växthuset och rensade lite ogräs innan jag åt middag. Så nu kan jag bara sitta och vänta på att skörda. Och rensa ogräs varje vecka förstås. Har dessutom tre rabatter som behöver grävas om i sommar. Alla perenner upp, ogräs bort, ny jord och kanter runt. Massa massa jobb helt enkelt. Tror jag ska ta en rabatt i sänder och se hur många jag hinner...man ska ju njuta av trädgården och livet liksom. 

Fotografering

Efter milt övertalande följde maken med till stallet i går för att fota Fabian och mig. Han har blivit intresserad av fotografering igen och behöver en fin modell att öva på och varför inte min ponny? Självklart ställer jag upp också. Det är ju sista veckan vi har Fabian och jag ville väldigt gärna dokumentera och föreviga vårt westernår tillsammans. Karl experimenterade friskt och vilt med inställningar och olika konstnärliga ingångar. Många bilder blev så otroligt fräcka även om de är otydliga eller vad man ska säga. I varje fall hade vi minst två timmar i stallet där vi klädde upp Fabian i finaste utrusningen och även mig. Bilderna gör mig så himla glad. Jag hade kunnat fylla en hel bok med dem tror jag.

Innan fotograferingen hade vi först varit i Lerum där Nattis hoppade lite grann i paddocken. Hon var ganska missnöjd för hon tyckte inte han gick fram ordentligt eller lydde henne. Själv tycker jag det ser skit fint ut när hon hoppar med ser vad hon menar med att han inte lyder skänkeln...Fick känna lite på det i dag själv men det återkommer jag till om en stund.

Vi skyndade oss därefter upp till stallet och badade Fabian. Mest för fotograferingen men förhoppningsvis håller han sig ren en vecka tills vi lämnar hem honom. Sen var det middag och så tillbaka till stallet. Vi var inte hemma fören efter halv tio men då hade vi hunnit förbi hemmakväll och hyrt en video.

Idag var det bara ett stall att hinna till, Manolitos. Jag ville gärna rida ut då han gått två dagar i paddock på raken och bete ska ju vara lite mysigt också? Vet inte hur mysigt han tyckte det var men jag överkom ännu en av mina små rädslor. Rida ut ensam är inte riktig min favorit och när jag gör det brukar jag plöja genom så svår terräng att hästen och jag har fullt upp med att se vart fötterna ska sättas ner. Men idag var det ingen som hade tid att följa med så jag sadlade och ledde honom hela vägen bort till Ryggebol. (Inget i världen kan få mig att rida på en bilväg där man får köra 50 kmh. Lite självbevarelsedrift har man väl, kanske i sällskap med andra? Men inte ensam...) Inte för att han var mindre tittig på småvägarna i området. Lite osäker blev han så fort jag satt upp och det var mycket tveksamt han gick fram. Vid flera tillfällen hoppade han till men inte så farligt bara så det skvätte i kroppen liksom. Och faktiskt blev jag inte rädd utan mest irriterad över att jag fick övertala honom att gå fram på vissa ställen. Turen tog en timme och det var först när jag plockade upp tygeln och började jobba honom i form som det gick framåt, Öppna och sluta och sicksack över grusvägen i skänkelvikning. Vips var vi tillbaka i stallet och jag kände mig väldigt nöjd med att inte ha suttit av, utöver vid bilvägen då men den räknas liksom inte...

Jag fick faktiskt gjort lite trädgårdsarbete också så nu är alla försådder i jorden, ogräset borta för en vecka eller två i köksträdgården och grusgången framför växthuset i ordning. När Fabian åkt hem ska jag ta stortaget med perennrabatterna. Karl har rivit hela sidan på altanen, den skulle ha målats i veckan men allt var genomruttet så det blir till att köra med öppen veranda ett tag. men vi ska väl ha sol hela sommaren så det är ingen fara.

Några bilder från i går. Vist är han fantastiskt fin?

Mycket motion...

Idag finns det massor att skriva men egentligen inget som är av intresse...började dagen med att hämta upp syskonen Glimfjord och åka till betet. Vi ställde in Kräm i boxen och lät Sammy hålla henne sällskap vilket fungerade alldeles förträffligt trots alla farhågor. Vi provade ridhuset på stall Ryggebol. Det var kul faktiskt. Roligt att rida i ett ridhus, det var två år sedan sist. Jag tyckte nog att det var lite trångt bara, väggarna är ju precis bredvid och så. Man är ju van vid öppna vidder. Manolito gick jättetrevligt hela passet så jag kände mig väldigt nöjd med ridningen, nästan så man tror att man har lärt sig nåt trots allt. Fick jobba rejält ned magmusklerna och även en del med armarna för ibland blir han lite stark. Vi promenerade tillbaka och släppte ut hästarna så var det motionspasset slut. 

Hemma åt jag snabbt lite lunch innan jag tog en skön dusch. Gjorde inte så mycket annat faktiskt, mest eftersom det både regnade och åskade  lite och jag inte alls var sugen på att sortera mina kläder. (Det är dags för årets garderobsstädning) 

Min plan var att tömköra Fabian men eftersom det var fler som var i paddocken fick jag rida istället. Det gick väl så där om man får klaga lite. Efter en halvtimme fick vi lite eftergift i nacke och lite mer energi i steget men inte mycket att hurra för. Tänk vad ett bra pass på en häst höjer förväntningarna på nästa. Kanske att regnet också dämpade vår entusiasm? Nåväl det var lite mysigt i varje fall och efter ridning en grillade vi korvar tillsammans med stallgänget och hade en trevligt kväll innan vi åkte hem och jag fick ett välförtjänt glas vin, veckans första och en stor choklad muffins. Man har ju i varje fall inte dåligt samvete för extra kalorier när man rider eller springer efter hästar hela dagarna. Det är bra.

Sovmorgon

Det var länge sen jag fick sova lite längre på morgonen. De sista veckorna har det onekligen varit mycket och just nu är det ännu mer...tiden med älskade Fabian rinner snabbt förbi och det är med lite bitterljuva känslor jag åker till stallet. Idag hade Ida mockat och Nattis gjort resten av stallet klart när jag kom så jag fick stå och titta på när hon körde motionspasset. Vi insåg för några dar sedan att den där goa rondören på nåt mysko sätt övergått till lite mer fetma. Inte bra alls med tanke på att man vill lämna tillbaka sin ponny i toppskick. Så nu är planen att han ska motioneras riktigt alla dagar minst en gång och gärna kombinera med ett pass i skogen när det funkar. Tyvärr fick medryttare Ida igår ta bort sin fjording hon haft uthyrd på foder pga fång! De som haft hand om honom har inte riktig skött om honom som man ska. Plötsligt får jag då jätteångest över att Fabian kanske inte fått så mycket motion som han skulle efter att vi köpt Manolito. Inte så att han inte blivit riden för jag och Ida har ridit varje dag... Men jag tror att vi två har ett helt annat tempo än vad Nattis har, mycket skogsridning och lite lugnare westernpass ingen hoppning eller racergalopp på länge. 

Det låter bra på pappret med massor av motion tills man inser vem det är som ska göra jobbet! Nu har vi ju två hästar på olika platser. Från början var min plan att Fabian då skulle vila sista veckorna och bara gå i skogen med Ida. Nu behöver vi istället höja tempot men Manolito behöver fortfarande sitt. En omöjlig ekvation att få ihop med ett aktivt familjeliv. Dessutom tänker lilla dottern åka på skolresa på måndag och förbereda denna genom umgänge med klasskamrater och övernattningar. Vilket plötsligt då landade dubbla ridpass på mamman. 

Fabian var som vanligt söt och rar bortsett från några rejäla bakutsparkar när den lilla ryttaren ville ha mer galopp. Tror han tycker det är lite kul att hoppa men inte så att han taggar till direkt just nu. I hagen blev det slagsmål mellan två hästar vilket försenade oss lite då jag kände att jag var tvungen att tvätta såren som uppkom innan jag kunde lämna stallet. Tack och lov kollade kompisen till Manolito i hagen i kväll så vi slapp omaket att åka dit. Imorgon bitti ska vi inviga ridbanorna på granngården,och dressyra lite mer. Sen hem och vila lite innan jag ska rida fabbe och sen grilla i stallet. Lika fet som Fabian är, är jag mager av att få honom mager...herre gud vad jag ska ligga i hammocken och svälla när han väl åkt hem!

PS det är ok att jag säger att han är fet men när andra säger det blir jag jätteledsen...ni ska bara säga men nejdååå det är ingen fara han är så sööööt och fin....

hinner mycket...

Man hinner rätt mycket på en dag men ibland inte allt det man vill. Jag har två arbetsonsdagar kvar innan jag förbrukat all min IT tid. Idag jobbade jag lite kortare för jag vet att det blir lite mer de nästföljande på grund av möten och lite sista planerings jox. Idag har jag börjat skissa lite på hur hösten kan se ut. Jag fick skickat i väg ett par mail och planerat en presentation jag eventuellt vill göra på en läromässa i höst. Jag träffade också Cathrine och Jennie som gjorde en app tillsammans med barnen och mig. De är så himla duktiga och goa de där tjejerna och så otroligt kompetenta och ödmjuka. Deras app är färdig för att släppa på appstore och det tar mellan en vecka och en månad innan den finns att ladda hem. Tror den kommer vara gratis så den kan jag tipsa om. Idag fick jag alltså se resultatet och den är verkligen så lätt och fin som man hoppats. Och klickar man på informationen står jag och barnen omnämnda och dessutom att mål och läroplanscitat är framtagna i samråd med mig...Man blir lite stolt då faktiskt... i juni ska de till en mässa eller nåt konvent och visa upp appen i Århus. Kul att det gått så bra för dem!


Därefter åkte jag direkt hem och bytte om och sen till Manolito. Det blev tillslut min tur att rida...hallelulja! Vi red i den lilla paddocken vid stallet för Camilla fick hålla ett sto som inte klarar av att vara ensam i stallet. Inte den roligaste paddocken men fungerar i nödfall. Vi ska hyra in oss i paddock och ridhus fem minuter bort så där kommer vi troligen rida lite oftare. Bra ändå med en paddock som man inte behöver ut på vägen för att ta sig till ifall barnen är själva ibland. Man kan ju använda den till NH träning och lite tömkörning i varje fall. Det var mysigt att stå vid det stallet och pyssla lite. Manolito hade tyvärr tappat sin grimma i hagen så det blir att köpa fler...Han följde snällt med från kompisarna  som tur var.

Ridningen gick sådär. tycker det är svårt med dressyr. Och har svårt att hitta rätt balans mellan att ge stöd och inte. Formen ser ju helt ok ut men jag känner att han inte riktigt jobbar med ryggen. Ska faktiskt ta med min gelpad nästa gång och prova om det blir bättre. På Fabian gjorde den under. Själv behöver jag jobba med att få ner hälarna och rotera låret så tårna pekar framåt. Däremot såg jag till min glädje att armbågarna inte flaxar som små fågelvingar längre...Ett noll till mig (mot min kropp)

Jonte har skrapat och tvättat halva altanen så kanske den blir fin till midsommar. Fast det blir nog inget jättekalas i år. Däremot kommer bästa gästen så hon räknas nog som tre bara för att hon reser så långt! Kul om altanen snart går att sitta på för jag längtar efter att äta frukost en varm sommarmorgon utomhus.