Svårt att veta...

Vilket ben man står på när man är på språng. Så veckan som varit går inte till historien som årets bästa. Å andra sidan är det bara slutet av januari. Det är bra. Det ger i varje fall elva månader till bättring. I onsdags fyllde min morfar 100 år. Eller skulle ha gjort om han gjort som han skulle och levt till 100. Jag tror vi alla försöker hämta oss från den märkliga händelsen av din hädangång så tidigt som vid 97! Jag hade planerat champagne och skål vid graven. Istället hängde jag som vanligt i stallet.

Igår promenerade vi i 7 minuter innan vi insåg att det var bättre att avsluta än att vänta in ett skadligt bocksprång. Otroligt så totalt misslyckade vi känner oss när vi då bryter och går tillbaka till stallet. Visserligen såg senan bra ut när Klara gav biolight idag.  Nattis promenerade idag, 10 minuter med ett bocksprång och innan dess stora spanskskrittsteg...inte bra alls.... Och som sagt de där bocksprången är inte bra!!

Jobbet var däremot jättebra idag. Fast sorgligt. Sista arbetsdagen för en av de bästa kollegor jag jobbat med.  En av de bästa terminerna, så roligt vi haft. Nu får han gå vidare och göra saker som är bättre för honom med det lämnar ett spår av saknad hos oss. Det är sorgligt... 

För att komma till badrummet behöver jag balansera på en bro, vilket går bättre efter två glas vin än innan. Kommer inte åt mina ""saker" i badrummet utan får sova med smink, så är jag inte vacker i morgon så vet ni varför. Inte bara mental utbränd alltså!

Hästen gör mig dock lite utbränd när jag tänker på att vi bara är i januari och vi tidigast kan var tillbaka i form i april!  Hur ska jag orka? Världens bästa mamma har erbjudit sig att hjälpa till så jag hoppas på en hållbar lösning inom kort. Jag skrev om våra bekymmer och fick ett svar, som kommer från himmelen. På Facebook kom ett erbjudande som jag hoppas ska innebära räddningen för min själ och kropp! Kanske måste vi tänka nytt och annat men det kan bli bra. En vän i nöden med bra igångsättningsmöjligheter.

. Lite sorg över vad jag måste lämna i så fall men kanske det som avgör Mannes framtid. Håller tummarna för att allt blir som det ska...SNART! Kanske en ny Stallplats, kanske vi får se i helgen...

Snö

Det har varit en blöt varm blåsig vinter hitintills så när det kommer lite snö blir man lite lättare till sinnes. Jag hade kurs hela dagen idag och det var sådär vansinnigt trevligt som det brukar trots att några var borta i sjukdom. Jag kommer sakna att hålla kurserna och utbilda efter den här terminen men vem vet, jag kanske får nån annan möjlighet till detta på annat sätt. 

Det händer ju inte så mycket annars just nu. Vi åker till stallet och mockar sjukhagen, ger lite örtmedeciner, promenerar en kvart på parkeringsplatsen...idag fick vi sällskap av cool så jag kunde stå och titta på. Tycker han rör sig lite stelt i baken men det kan ha varit för att det var lite halt i snön. Han skötte sig bättre idag, inget bus alls om man bortser från att han vill bita i tyglarna och stannar ibland. Så länge han inte skuttar är det bra. Klara skulle ha kommit och gett biolight halv fem men hon hade glömt maskinen hemma så vi tog det senare på kvällen.

Så hem igen, äta och tillbaka till stallet. Som sagt vi gör inte så mycket annat. Senan så bra ut i varje fall, så den där biolighten har väl övertygat mig. Det blir dyrt och när jag ringde för att fråga om något blivit sålt på affärerna så var det tyvärr inget ännu... 

Efter gårdagens blogginlägg fick jag ett meddelande från en hästbekant som kan  erbjuda stallplats innom rimligt avstånd för åtminstone en kortare period. Tyvärr fanns ingen sjukhage så det hänger lite på om det går att ordna. För övrigt verkar det vara bra ställe att sätta igång Manne på allvar. Ska kolla på platsen får vi se. Jag har ju verkligen inte råd att hålla mig med två stallplatser så då får vi säga upp den vi har och vänta tills det bara blir en månad extra. Framför allt blir man väl knäckt av att köra dubbla stallpass och jobba heltid. Och så har jag ju trivts så bra hos Britt att jag liksom sörjer att inte vara där varje dag innan jag ens har bestämt mig. Å andra sidan är det en mycket trevlig tjej som har det andra stallet så det kanske kan bli bra det med?  Trots att det är långt att åka. Vi får se...men det känns i varje fall bra att göra något istället för att bara ojja sig över att det inte funkar hur mycket vi än vill inbilla oss att det ska gå. Tung tung vår blir det men det borde lätta snart.

Blä.

Nu har jag verkligen fastnat i deppträsket! Blä vad det är tråkigt. Min kollega undrade om jag tagit lyckopiller för jag såg så där härligt avslappnad och lycklig ut vid halv åtta på morgonen. Själv funderar jag på om jag råkat ta ett olyckopiller? Välj på det röda eller det blåa pillret...ehhh, grönt? 

För övrigt kan man väl inte klaga jätte mycket, man har ju inga svåra sjukdomar man vet om i varje fall. Vädret är vintrigt och i stallet låg snön puderlätt och vit. Mannes sena var lite lite bättre idag än i gårkväll så kanske har det med att göra om det blir för många dagar utan behandling? Han var lugn och fin och riktigt mysig men eftersom jag inte hade nån som kunde promenera med mig idag fick han vila. Istället borstade jag, gav örtmedecinen och satte på anrikaliniment. Skottade bort snö och bajs ur sjukhage och släppte ut killen igen. Imorgon behandling och förhoppningsvis  promenad.

Just nu känns det omöjligt att sätta igång honom på stallet vi står. Det är för lite hästar att få sällskap med och det är svårt att hitta någon som velat hänga med oss ut för skrittturer på vägen. Med all respekt, men för vår del innebär det att vi sitter fast på parkeringsplatsen så efter nästa vetrinär besök får vi se hur vi ska gå vidare. Får vi inte börja rida i paddocken då utan måste fortsätta på hårt underlag i området och dessutom ska kunna trava lite finns det inte möjlighet att sätta igång. Vi kan inte riskera att gå ut själv så länge han har överskotts energi och vi riskerar senans läkning. Kanske måste vi lämna bort honom ett tag? Får nog ta tag i och kolla upp vad det finns för möjligheter i Göteborgsområdet, kanske någon som mot billig penning tar emot konvalescenser? Eller tänk om man hade haft råd att hyra en ponny till att ha sällskap med? Tänk om vi haft Fabian? Då hade vi kunnat rida tillsammans utan problem...

Det tär...

Åhhhh, suck

Lång arbetsdag på över tio timmar. Svårt att hålla energin uppe efter den här helgen också. Kan faktiskt inte minnas vad vi gjorde idag. Har jag gjort något alls? Inget väldigt konstruktivt i varje fall. Har i och för sig suttit och myst lite med barnen och läst sagor i soffan, det är gott nog.

Tyvärr var Mannes sena svullen igen idag. Han kan ha busat i hagen. Kanske är det när han busar när vi leder? Kanske bara för att vi har promenerat fyra dager eller för att det var fyra dagar sedan han fick sista biolight behandlingen. Jag vet inte varför jag inbillat mig att det var på bättringsvägen bara för att senan blivit så mycket bättre hela tiden? Ägnade resten av kvällen åt att sy ihop det trasiga skyddet med björntråd. Kan tänka att det håller en dag eller två till....fy fasen vad trött jag är på det här nu...

Redan söndag

Jag hade behövt en helg för att vila upp mig lite. Men det verkar inte vara riktigt det som är given den här gången...istället har helgen varit full av oro och små motgångar och den där känslan av att tugga i sirap motströms. Tur att man är vältränad  just den grenen.

Vi var inte helt nöjda med utgången av helgens igångsättning. Dottern hade naturligtvis sett fram emot att få sitta på sin ponny igen men efter gårdagens frambensviftningar och överspel beslöt vi i samråd med de jag litar mest på, mina tränare och en facebookgrupp om NH träning, att säkerheten går först. Alltså blir det ingen ridning på vägarna utan promenader fram och tillbaka på parkeringsplatsen. Idag körde vi direkt utan något förarbete. Lite örtmedecin i äppelmos bara innan och sen en kvart bakom en snäll kompis. Idag skötte han sig exemplariskt utan minsta hopp och skutt. Bara promenerade på som om det var vardag. Vi kände stor lättnad efter stallbesöket. 

Jag och mamma skulle åka ner till frillesås och lämna in hästsakerna på Annas hästshop. Vi stannade på Frölunda torg för att köpa nål och tråd för Manne har givetvis trampat sönder sina back on track skydd, varför inte liksom! Mina kreditkort är ju spärrade efter att jag tappade dem i torsdags så mamsen hjälper mig handla. Världens bästa mamma köpte också en grym klänning/tunika  med matchande smycke för att pigga upp mitt ganska så nerstämda humör...och vet ni, kanske var det klänningen eller ännu mer troligt, att hon ville göra mig glad genom att köpa den...jag känner mig allt lite gladare på nåt sätt! 

Vi fortsatte sen ner och stannade till för att visa en sadel på vägen men tyvärr inget som passade...väl i frillesås och i hästshopen blev humöret ännu bättre. Ett sånt trevligt ställe och en sån mysig kvinna som hade den! Vi blev kvar ett tag i affären, köpte inget med hon tog emot det mesta jag hade med mig. Hoppas på att få sålt lite mer saker och i vilket fall så är chansen större när de ligger där än i mitt förråd. Pengarna jag drar inkommer gå till behandlingar så Manne killen får bästa möjlighet till tillfrisknad. Hoppas på att sadeln går först, den är värd lite. Fast samtidigt lite sorgligt att göra sig av med saker.

Vi gjorde oss också av med Björn och Benny idag. Nu är det tyst och tomt i huset. Inget kuttrande när man prasslar med påsar i köket...känns lite sorgligt men min kollega som ska ta hand om dem nu är jättetrevlig och hennes dotter var supergullig så det blir nog bra för marsvinen i varje fall och så mycket  tid som går åt att promenera vildhästen så blir det ju ändå inget över för gullande.

Ny vecka i morgon, låt det vända nu snälla...pengar in, häst snäll, dotter glad, jobb lätt, hälsan på topp! Snälla?

På gränsen...

Ibland får man balansera där på gränsen till ett sammanbrott. Just nu håller jag näsan precis ovanför ytan. Ledsenheten ligger där och väntar på att få bryta ut men inte riktigt ännu. Då är det skönt att ha en mamma som undrar om man inte ska gå och äta räkmacka och köpa en ny plånbok.

Och ridaällskapet blev tyvärr sjukt så vi hade ingen möjlighet att gå ut idag. Istället lånade vi en snäll isis och promenerade på gårdsplanen. Vi sket i plegasilen idag, det hade ju ändå inte nån vidare god effekt faktiskt så den spar vi och ger högsta dos av när det blir nödvändigt. Han skötte sig väl hyfsat trots allt. Första fem minuter ledde Nattis men sen började han busa så då bytte vi ponny. Han stod på bakbenen och ruskade på huvudet men så mycket mer blev det inte. Jobbade lite med yttertygeln och håll honom uppmärksam istället för att bråka med honom. Vet inte hur man skulle sätta 425 kilo på plats när man inte han jobba dem och inte vill riskera senan mer? Jaja det gick ju efter omständigheterna bra men Nattis såg väldigt nerstämd ut efter... Tror hon också känner den där uppgivna känslan av misslyckande som kommer när man inte klarar allt. Vi har i varje fall bestämt efter samråd med både Jill och Amy att inte sitta upp den här veckan utan promenera på stallplanen och när det fungerar problemfritt börja rida. Ut i trafiken går vi inte förän han coolat ner sig lite...jag är så rädd för att tappa honom och att han skulle springa hem ute på bilvägen! Förhoppningsvis är det bara i början han beter sig...

Nu orkar jag inte mer idag trots att klockan bara är tre. Dricker te och slappar på soffan i väntan på bättre känslor. Jag glädjer mig stilla åt att jag hittade den förbenade korthållaren. Inkilad i ett hönät långt in i stallskåpet. Hur den nu hamnat där? Och önskar jag hade lite bättre tålamod när jag letar för nu måste jag vänta tills slutet av veckan innan mina nya kort kommer. Undrar hur mycket det kommer att kosta?  Tur i oturen att jag inte anmälde körkortet igår...

Skallebank.

Ibland får jag ont i huvudet, kanske ett par gånger om året. Jag tycker inte om det. Fast när man hör hur andra stackare går runt med huvudvärk var och varannan dag skäms jag över att säga att det gör ont. Ja jag är förkyld ibland också och sjuk. Men det händer så sällan att jag glömmer av hur det är mellan gångerna. Jag är inte sjuk nu alltså om vi pratar rent fysiskt. 

Mentalt är en helt annan grej. Utöver allt som händer runt om kring har jag återigen tappat min korthållare som ligger i min telefon/plånbok. Och den är trasig sen i sommras nån gång. Jag kommer tyvärr inte ihåg var jag köpte den. Men en likadan ska jag köpa har jag tänkt. Maken mumlar nåt om, varför använder du den om den är trasig? Och du har ju sedan tappat korthållaren en gång och fick panik, vad lärde du dig på det? INGENTING vill jag svara på det!  Jag lär inte av mina misstag om det går bra...det är först när allt går åt helvete jag fattar hur jag borde ha gjort, köpt en ny när den gick sönder i dragkedjan första gången, typ.

Men istället har jag nu spärrat mina kontokort. Sitter och funderar på om jag ska förlustanmäla körkortet också, men om den ligger i stallet under ensilaget blir det så dyrt...jag ska leta en gång till i stallet först. Undrar om man ska släpa med sig passet så man kan identifiera sig om man åker fast och om man i såfall slipper böter?

Om man var klok skulle man ha fattat andra beslut i livet än de man gjort. Och då kanske man hade varit en olycklig skit som hade tråkigt hela dagarna? Imorse började jag tidigt och satte på en kopp kaffe direkt. Sen hittade jag en avslappningsapp med brasor, akvarium och annat som jag startade dagen framför med de få barn som började tidigt. Vi var ganska nöjda allihop framför brasan.

Jag var lite orolig när jag åkte till stallet idag. Vi skulle prova plegasil på Manne och efter att ha läst alla risker på bipacksedeln kännde jag mig så där sugen på att åka... Manne var inte alls så där urrig som i går utan vi började med att ha en mysig stund i stallgången. Sen fick han medicinen i lite äppelmos och så stod han en timme i mörkret och alldeles lugnt. Tyvärr verkade inte plegasilen överhuvudtaget men han var hyfsat lugn ändå. Lite på tårna och tittade stort men han verkade väldigt nöjd med att få röra lite på sig. Vi fick med oss en hästkompis som stod och väntade sen gick vi runt på gårdsplanen i en kvart. Det var lite spänt men inte ohanterbart. Skulle inte vilja gå på vägen med honom bara i det humöret. Ett litet skutt av rädsla blev det när vi var på väg tillbaka till  stallet då han bara inte kunde hålla sig i skinnet. Hoppas verkligen inte han skadade sig! Det skulle vara så tråkigt om han drog upp skadan igen. Imorgon ska vi ge lite större dos. Men nu vet vi att han tål det och att det faktiskt gick bra att promenera på stallplanen. Skulle det vara för farligt i humöret kan vi gå en kvart där utan att det blir för tråkigt och då får vi låna en trygg kompis att ta med! Senan var mindre svullen idag igen så det där att den blev svullen efter igår är nog något som hör till. Och det var ingen förändring efteråt.

Ofta känner jag mig ganska misslyckad när jag håller på med hästarna och de blir så där urriga. Jag får liksom för mig att ingen som håller på med hästar ska bli rädd. Oavsett om de står på bakbenen när man hämtar dem, blir man rädd passar man inte i hästvärlden , den är förunnat dem som aldrig känner något alls efter som alla känslor smittar av sig. Så om hästen blir rädd är det säkert för att människan är en feg stackare som borde stanna hemma och knyppla. Jag blir inte jätteofta rädd faktiskt men när 400 kilo rusar rund med kraft i hovarna reagerar jag med både hjärtklappning och ryter tillbaka. Ibland tänker jag att jag är den enda hästägaren som känner mig stressad av en bångstyrig häst. Så är det givetvis inte och det var himla skönt att prata med Jill igår som sa att det är ganska så sunt att bli rädd för en häst som bockar runt när man leder den! Hon som har hundra års erfarenhet och hanterar konvalescenser blir också rädd! Sjyst att dela med sig av den erfarenheten, de flesta hästmänniskor jag har haft kontakt med skulle aldrig erkänna sig rädda men har däremot väldigt lätt att dela med sig av hur de själva skulle gjort. (Stående på betryggande avstånd) Och så känner man sig lite misslyckad... Jag var jätteorolig innan jag skulle gå ut och men väl bredvid försvinner det och så bara gör man vad man ska. 

Manne visade också hur han gör för att äta upp sitt godis... Om han nån gång försöker låtsas som om han inte kan böja sig i sidorna i framtiden ska jag visa honom det här kortet.