Man kämpar på...

Hosta och förkylning är ju inte speciellt jätteroligt. Men man får försöka hålla god min. Sen blev det ju en del kräftor i går och det blir man ju alltid så trött av. Tror det var en av de trevligaste kvällarna på länge igen! Alltid så otroligt kul att umgås med Anki och Mats. Nattis är tyvärr lite småsjuk så vi fick åka hem vid två tiden. Eller tyvärr och tyvärr, hade vi stannat en minut längre hade det varit betydligt tyngre att komma upp. Trots allt försökte jag hålla igen lite på tillbehören, tänker inte i första hand på aioli...men en fantastisk fördrink (gin och tonic, visste inte att det kunde smaka så) en öl, en halv flaska vin och en och en  halv snaps...och en liten whisky så klart...ja det säger sig självt att förkylningen skulle blomma ut totalt. Och så goda räkor och kräftor sen! Mums. Man borde äta skaldjur så där mycket oftare. 

Idag vaknade jag innan åtta av hosta igen. Och efter Ipren och frukost tvingade jag upp kroppen till stallet igen. Idag red vi ut tillsammans, de fyra gamlingarna i stallet. De två nya hästarna får följa med en annan dag. Finast är Hercules en ung snygg nordsvensk. Fabian tyckte nog inte det för han fick nått storhetsvansinne i går och jagade runt de nya hästarna och bet honom över hela kroppen den stackaren. Fabian som alltid är den som får stryk. Undrar vad som hände där? Vår ridtur blev däremot fantastiskt skön. Solen sprack igenom regnet ett par tillfällen och då blir det nästan magiskt i höstljuset med spindelväv fulla av vattendroppar. Fabian promenerade på väldigt lugnt och lite tveksamt när han går först. Lite spänd men inte tittig eller hoppig. Och vad skönt man sitter i western sadeln! Som en soffa...saknades bara en kopp kaffe i ena handen för att det skulle ha varit totalt underbart...

Jag tog en tur hem till mamsen och åt lunch. Vi pratade på och plötsligt var det eftermiddag...nu kliar halsen och jag funderar på om jag kommer orka äta nån middag alls?