Kroppen tar stryk...

Men själen mår gott av långa härliga vårdagar utomhus! Lite trötta på att åka det är vi men jag tror det var sista gången vi behövde åka upp till Öjersjö på helgen för att packa ensilage. Jag tror vi har för de tio dagar vi har kvar på vårt kontrakt där. Det är galet svårt att uppskatta för det beror verkligen på hur fuktigt eller torrt det är. För det får ju liksom bara plats så mycket i våra påsar vi använder. 

Idag var det fullt drag i stallet där. Vi träffade flera gamla stallkompisar och det var riktigt mysigt att stå och småprata. Saknar dem allihop. Saknar också den fina lilla skogsstigen vi brukade rida på fast den hade vi ju inte fått gå på ändå så det är verkligen meningslöst att fundera på. Bättre då att tänka på hur skönt det ska bli att bara ha ett stall att tänka på och vad trevliga turer vi har i gråbo.

Idag skulle vi testa hur det går om vi är utan sällskap till Manne. Han har ju varit med en kompis sen han blev skadad faktiskt då vi inte vill riskera att han drar upp skadan genom att bli skrämd. Det blev en halvtimme i paddocken med några varv i trav. Det var lite busigt i traven kanske men det gick ganska bra idag med. Lite seg och långsam att rida och eftersom vi inte vill gå på för hårt med risk att han blir överpigg så såsar han liksom runt så där bäst han vill...vi avslutade efter den halvtimmen med att promenera fram och tillbaka på vägen utan att det var några problem heller. Då kan han minsann promenera på i friskt tempo!

Klockan tre var vi klara med det hästrelaterade jobbet. Jag klippte färdigt min pilkoja när jag kom hem så nu är hela trädgården full av långa pinnar som ska flisas ner till underlag i det utrymmet som blev när kaninburen försvann. Det är väldigt tillfredställande att beskära växter och ta bort gammal död ved. Man känner sig liksom pånyttfödd och löftet om vår och kommande sommar känns trovärdigt och fint. Jag surar lite på Egon för pilstakten mot grannarna har raserats totalt. Vi skulle behöva byta ut tre sektioner helt men i varje fall en som är totalt förstörd. Det innebär att vi skulle behöva åka och köpa betongplintar för markspjuten har gått av. Och sen gräva upp och göra om... Massa jobb som kräver sin kropp. Och faktum är att en här kroppen inte är redo för det. Efter den här helgen har mina stackars kotor börjat gny igen. 

Jag var tvungen att förbereda två lärandesamtal jag ska leda i morgon. Eftersamtal som ska utmana och lyfta och leda till personlig utveckling och yrkesstolthet. Så istället för att sätta mig och göra det lagade jag lammytterfilé helstekt med massor av grönsaker. Och så förberedde jag en pumpasoppa som ska stå i slowcookern hela dagen så Maken slipper laga mat i morgon...jag är så godhjärtad alltså, det var verkligen inte ett försök att slippa ta i tu med det där måtstet inför samtalen...inte alls. 

Tillslut fanns det ju inte någon mer utväg så jag tog fram datorn och började spåna. Två och en halv timme senare känner jag mig ganska nöjd. Det kan bli bra om alla stjärnor står rätt och ödet vill väl...nu är jag ganska trött igen. Tycker mig se ett mönster i just den meningen. Trött trött trött...tråkigt att vara trött.